Som de flesta vet finns det ett fenomen som heter BMI, där man helt enkelt räknar ut om du är över- under- eller normalviktig. Eftersom man räknar längdens förhållande till vikten betyder det rätt och slätt att man skippar tankar på muskler, grov benstome och annat, men man kan helt enkelt säga "du är överviktig" vid BMI över 25.

 Jaha? "Klyftigt!" 
 
 Jag kan helt öppet säga att jag accepterar undervikt och övervikt i viss mån. Av egen erfarenhet är det (såvida det inte är en hälsorisk) nyttigast för individen att trivas med sig själv. Är du alltså en muskelknutte som anses väga för mycket bör du tänka till och aknske dra ner lite på proteinet. Har du som man/kvinna lite extra fett på kroppen bör du tänka till och enligt kostrådgivare dra ner på kalorierna. Jag tycker däremot att det är helt okej att dessa har lite extra kilon på kroppen.

 Varför säga att det finns något som är "övervikitga"? Vi borde för sjutton börja lyssna mer på måttband och kroppsfettmätningar än vågjäveln. BMI är ett strålande exempel på varför vi bör göra det;
 Jag ska vara ärlig; 167, 53kg. Just nu. BMI? 19. Gränsen för normalvikt/undervikt.
 Skulle jag gå ner 51 (lätt fixat), 18,3. Gränsen för anorexia.