Okej, jag måste erkänna en sak.
Jag är besatt av att väga mig och att väga under ett visst nummer på vågen. Väger jag över, går jag verkligen  bananas.

 Jag har haft ätstörningar, vilket numera tillhör det förflytna. Det är klart, när man ser ideal får man lust att starta igen. Jag skulle nog lätt kunna svälta ner mig. Bli en såndär pro-ana. Men,

anledningarna jag funnit till att säga nej:
- Min pojkvän vill inte att jag gör det, och jag vet innerst inne att han har rätt. Han pushar mig alltid att göra det rätta.  
- Kroppen mår rent av svindåligt. Man orkar inte träna, kan inte sova. Organen lägger av och man riskerar hjärtattacker och svimningar. Det enda man fokuserar på är mat, mat, mat. Verkligen ren tortyr.  
- Alla 34:or på HM redan är för små, vilket borde vara en bekräftelse på att ens mått är mindre än genomsnittet. 

 Fenomenet med att size zero är ett så osunt ideal är att folk svälter sig istället för att träna. Många tror att svält är en snabb väg till drömkroppen. Men icke. Kroppen är interlligentare än så. 

Nyckeln till att gå ner i vikt är att minska portionerna, addera mer grönsaker, sluta med godis och skit, samt motionera regelbundet. Att springa en mil och tro att det räcker för en vecka funkar inte. Det gör inte att svälta sig själv heller.